Svensk ordbok 2009, webbversion
verb kände känt, pres. känner
känn·er i|gen●kunna identifiera
med hjälp av ngt av sinnena
komm.hon kände igen stegen i trappan○särsk. med avs. på personhon kände knappt igen honom när han hade rakat av sig skägget○äv. med avs. på abstrakta företeelserhon kände igen känslan av rastlöshet○spec. med bibetydelse av besvikelsehemmalaget stod inte att känna igen och förlorade mot jumbolagetväljarna kände inte igen sitt gamla partikänna igen ngn/ngtsedan 1583Subst.:igenkännande,
vbid2-223341igenkänning