Svensk ordbok 2009, webbversion

känna igen´ verb kände känt, pres. känner känn·er i|­gen●kunna identifiera med hjälp av ngt av sinnena komm.hon kände i­gen stegen i trappan○särsk. med avs. på personhon kände knappt i­gen honom när han hade rakat av sig skägget○äv. med avs. på abstrakta före­teelserhon kände i­gen känslan av rast­löshet○spec. med bi­betydelse av besvikelsehemma­laget stod inte att känna igen och förlorade mot jumbo­lagetväljarna kände inte i­gen sitt gamla partikänna igen ngn/ngtsedan 1583Subst.:igenkännande, vbid2-223341igenkänning